.. vän, sambo, mamma och matte ..

Sedan en vecka tillbaka har det hänt mycket i litt liv. Att skriva blogg dessa dagar var svårt, jag hade ingen ro i kroppen och kunde verkligen inte sitta still. Rastlöshet? Nä.. mer enorma värkar som inte ville avta eller bli starkare....

Söndagen en vecka tillbaka började värkarna på morgonen, de kom som hemska menssmärtor med lite mer än 10 minuters mellanrum. En enorm smärta som fick mig att inse vad som var på gång. Jag sov inte ordentligt den natten eller natten efter, utan vaknade ständigt till liv när varje värk började.


... min bästa vän hemma i soffan ...

Barnmorskan var inbokad i veckan trots övergången. Efter lite pill och koll kunde hon konstatera att jag var öppen en bit så något hade hänt. En bit närmare Melvin...
Längre in på dagen började värkarna bli mer intensiva och jag började klocka tiden. 6-8 minuter mellan, inte tillräckligt enligt förlossningen men vi skulle ändå ta en tur förbi och bli kollad. Efter några timmar var vi hemma igen med en del tabletter som jag skulle sova på. Tyvärr höll de inte i sig särskilt länge, utan två timmar senare var jag vaken igen av smärtorna som kom från magen, nu ännu värre än de någonsin varit.

Onsdag 10 december
Halv åtta ringde jag förlossningen, jag kunde inte stå emot smärtorna längre. Tack och lov fick jag komma in och nu insåg de allvaret med att jag inte orkade ha ont längre. Kl åtta var vi där, med väskor och allt och jag fick ett rum. Timmarna som gick från att vi skrevs in till Melvin tittade ut var långa och många. Fick två vänner inne på rummet, lustgas och petedrin. Utnyttjade dem till max, sög in vartenda liten suck av båda preparaten och utan dem hade jag inte orkat så länge. Efter 9,5 timme fick barnmorskan kalla in en annan barnmorska som fick lägga sig på min mage vid en värk. Två värkar och två knuffar och Melvin var ute! Hans mamma orkade inte längre utan somnade mellan varje värk, därför tog barnmorskan ett beslut att vi behövde lite hjälp. Jag var trött, riktigt trött.

  

Att få honom på magen var underbart, jag minns inte allt eftersom jag var så slutkörd. Men han tittade på mig, Melvin låg där och sa inte mycket.. min son!
Efter städning och omplåstring så fick jag gosa med honom, det lilla livet som under 9 månader funnits i min mage och gjort sig tillkänna då och då.

Melvin föddes 10/12-2008 kl 18:25, vägde 4280 och var 55 lång.



Fyra timmar efter förlossningen satt vi i vårt eget rum på patienthotellet. Bredvid oss låg det ett knyte, en liten kille som var vår och som vi skulle ge allt för. Vi studerade honom och insåg att det är nu det börjar, vårt jobb att se till att han har det bra. Som tack för att vi var bekymrade höll han oss vaken hela natten, vi fick sova i nästan 15 minuter. Men det var det värt...


.. endast 3 timmar gammal...

Efter 2 dagar åkte vi hem som 3 personer..