.. vän, sambo, mamma och matte ..

Att föda barn är en av de häftigaste grejorna som kan hända i ens liv, men nog det mest smärtsamma om man genomgår en normal förlossning. Tankarna i slutet av förlossningen går inte att beskriva, man tänker på hur man ska kunna undgå denna smärta på ett snabbt sätt men samtidigt så vet man att det är inte lönt att lägga energin på det utan att istället få ut ungen. Det gör svinont och det känns som en hel jävla evighet innan det försvinner.

Förlossningarna jag har haft är helt olika varann, men det beror ju även mycket på personal och rutiner på de olika sjukhusen. Vi fick en underbar barnmorska som verkligen stöttade oss genom hela passet, och det är en enorm lättnad att fungera ihop med personalen.

Värkarna började tidigt tisdags morgon men när vi åkte in var jag inte öppen tillräckligt så vi fick åka hem igen. Men eftersom jag hade värkar vart 4:e minut sedan morgonen, utan uppehåll, fick jag komma in igen på kvällen. Rummet var bokat till oss kl 21:30! Det blev rum nr 9!

   

Efter midnatt någon gång tog de hål på vattnet och först då började det hända saker, värkarna blev mer intensiva men jag öppnade inte mig. Dropp sattes in och sedan var helvetet igång. Just som det började dra ihop sig till att föda en liten tjej tog min smärtlindring slut och att fylla på den hade inte hjälpt utan det var till att köra på med enbart lustgas. Helvetet var rätt ord. Fy vilken smärta, jag kommer minnas den i all evighet för det är inte normalt att ha så ont.. om man inte ska föda barn! Och det skulle vi, men planerna var att även ha epidral..

Jag skulle visst ha skrikit en del till barnmorskan, inget dumt utan mer att jag ville ha ut ungen. Bad dem trycka mig på magen, ge mig alla droger som fanns osv.. jag hade svinont! Och inte så konstigt eftersom hon vägde 4790 när hon kom på vågen och var 56 lång. OCH glöm inte, smärtlindringen var slut! Jisses!



  

Nu är vi kvar på sjukhuset eftersom vi tidigt imorgon ska göra lite tester på Isabell, och det känns onödigt att åka fram och tillbaka så vi stannar en natt till. Killarna är hemma, de var och hälsade på tidigare under kvällen och jag fick mysa med min älskade prins.. har saknat Melvin så fruktansvärt mycket dessa dagar, vill ju att han ska vara med nu när Isabell är ute. Och det fick han, så söt han var! När han först såg henne skrek han bebis och sken upp i hela ansiktet och väl inne på rummet skulle han hålla henne. Vi satte honom i sängen och där fick han sitta med Isabell.. så fina de var. Men nu såg man hur stor Melvin egentligen är.. hahaha.. han är inte den bebis som man annars tycker att han är, utan han är ju en STOR kille nu.. =)

Innan de gick fick Isabell en puss... den bilden kommer jag alltid att minnas!



Nu ska det matas..

Kram från oss!